Ibland möter vi dem. De förutfattade meningarna och de färdiga åsikterna som inte stämmer, men som påverkar mig, mina val och mitt förhållningssätt. 

Bilden av den kristna tron som trist, tråkig och något som förkrymper livet, finns där ibland. Den kan vara där, under ytan, utan att man är medveten om det. Oftast är den inte uttalad. Inte förrän något föranleder det, kommer den fram. Fördomen som lyckas få mig rädd och som gör att jag vill hålla distans. Den får mig att tveka; vågar och vill jag möta Guds närhet?

Det är som att befinna sig på djupt vatten: man ser djupen omkring sig och vågorna går höga när man är själv i båten. Ögonen spanar intensivt ut över vattnen för att söka hjälp nånstans, men förgäves. Det är en förtvivlans stund. Snart är allt hopp ute och jag går under! Men plötsligt skymtar ögat en gestalt, som kommer gåendes på vattenytan. Han kommer fram till mig, talar till mig- och jag hör hans stämma. Rösten är innerlig, varm och trygg. Han sträcker ut sina händer och säger: Kom! (Matt.14:22-33).

Men då slår de till! Tankarna som får mig att tveka, dröja ett tag. Vad skulle det innebära för mig och vad skulle folk säga? Skulle jag våga lämna båten eller är det säkrare att ändå sitta kvar? Båten är ju min trygghetszon. Där vet jag var jag är och vad som förväntas av mig. Det är en tillvaro jag känner till, medan det som ligger utanför, är lite skrämmande. Samtidigt sitter jag inte säker i båten heller. Jag riskerar att gå under. Hur länge kan jag vänta? Om jag inte väljer, väljer tiden snart åt mig.

Tar jag tag i Frälsarens hand kommer jag att inse vad jag vunnit, vad jag får äga! Glädjen som bär, friden som fyller hjärtat och tryggheten i allt. Tron på Jesus är en fast punkt som håller hela vägen: i liv, död och i evighet!    

Varm hälsning!

 Stefan