Vårt landär inte bara ett av världens mest sekulariserade länder utan också ett av de mest individualiserade i världen. Sverige är i något avseende ett föregångsland när det gäller människans frigörelse och individens frihet. Frågan är om inte den överdrivna betoningen på individen ändå börjar ha ett pris, eftersom den har skett på bekostnad av det gemensamma. Ett exempel som då omtalas är att vi idag hälsar på varandra i allt mindre utsträckning och att umgänget istället tagit nya former genom de sociala medierna. Det man kan fråga sig är vad detta gör med människan och med ett samhälle i slutändan?   

Enligt Bibeln så är kyrkan en gemenskap där mötet är i centrum och där det gemensamma alltid ställs före individen. Där människor möts sker alltid någonting. Där människor samlas ännu i Jesu namn, där är den Uppståndne själv mitt ibland dem (Matt.18:20). Mötet och närvaron skapar gemenskap, inte en sådan där individen är oviktig, nej tvärtom, utan verklig gemenskap, sådan som får varje individ att växa och komma till sin rätt.

Aposteln Paulus säger att människan kan leva på två sätt; antingen lever hon livet för sig själv eller så lever hon för HERREN (Rom.14:7-8). Något tredje sätt verkar han inte ha funnit. Ett liv för Gud är ett liv i innerlig gemenskap med honom och i hans omedelbara närhet. Detta för att Jesus med sin död och uppståndelse öppnat himmelens portar i evighet! Men redan nu har Guds gemenskap tagit form och tar ständigt sin form på jorden: i hjärtan eller sammanhang där rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande får fäste (Rom.14:17).

Gudstjänsten är platsen där mötet sker och gemenskapen växer sig starkare och större. Det är en annorlunda familj som möts och gläds i mötet med varandra. En familj där barnen är olika och kan olika saker men där alla har något att bidra med (1Kor.14:26). I familjens gemensamma måltid är gemenskapen som störst. Där vidgas den ytterligare, där är himmel och jord tillsammans. (Läs Sv.ps.57:5)

Glad påsk!

Stefan Aro