För snart hundra år sen mötte den katolske prästen Edward Flanagan två barn längs en väg. Barnen var olika gamla och det äldre barnet hade problem med att gå på grund av en svår polioskada. Prästen förundrade sig över sättet som de tog ska fram på, eftersom det yngre barnet bar på det äldre barnet. Prästen frågade pojken nyfiket: - Är han inte tung? Pojken svarade: - Han är inte tung, han är min bror!

Vår relation till något eller någon är helt avgörande för hur vi upplever det vi gör för andra. Ett tungt lass behöver inte kännas tungt och besvärligt om det upplevs meningsfullt att bära. Allt handlar om hjärtats inställning till det vi gör för varandra. Många människor har det extremt svårt just nu i världen. Flyktingströmmarna är lika stora och större än under andra världskriget. Sverige har på ett generöst sätt ställt sig till förfogande för dessa som är på flykt. Bland de mest utsatta idag finns många kristna. Människor som är döpta, konfirmerade och tror som kristna tror och har trott i alla tider, utsätts för våld och terror på ett sätt som vi europeiska kristna har svårt att greppa.

Något har hänt med klimatet i världen. Då tänker jag inte bara på miljön, utan på klimatet mellan människor, för det verkar bara hårdna. Därför är det inte utan betydelse hur vi ser på varandra. Aposteln skriver att, när vi genom dopet och tron (Gal.3:26-28) har blivit Guds barn, bröder och systrar i Kristus, så tillhör vi en och samma Guds familj. En person som har blivit delaktig av samma nåd och Ande som jag är min bror och min syster. Om Jesus inte blygs för att kalla oss sina bröder och systrar (Hebr.2:11), så har vi nog inte heller någon rätt att göra det, varken som enskilda eller som kyrka. "Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp" (Hebr.13:3).

Er tillgivne broder i Kristus, Stefan Aro