När det här skrivs är det några dagar till pingst. Pingsten är hisnande som händelse. Som upplevelse en öron– och ögonöppnare helt i sin egen kategori. En erfarenhet som gav lärjungarna insikt, samma insikt som kristna världen över har fått göra på nytt i varje generation. Det handlar om vad en församling aldrig klarar sig utan. Om lågan som måste brinna för att nådeströmmen inte ska stelna och avstanna. Den första ”pingstförsamlingen” ägnade sig åt detta. Man skulle kunna säga att detta kännetecknade de första kristna. Vad handlade det om?

Varken storleken på församlingen eller samlingslokalens pretentiöshet verkar ha betydelse. De höll till på övre plan i ett vanligt hus i Jerusalem och särskilt många var de inte heller. Det var inte i första hand församlingens stora utbud av verksamhet som var utmärkande. Egentligen var det inte heller det att menigheten bestod av ”religiösa” som till en början höll sig för sig själva. Inte var apostlarna särskilt belästa eller särskilt välutbildade. Några enkla, olärda män, skriver Lukas, från den galiléiska landsbygden. Inte heller heter det någostans i evangelierna att lärjungarna var humorbefriade eller att de gick med högburet huvud.

Däremot skriver Lukas: ”Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder” (Apg.1:14). Det var bönen allt handlade om. De bad ständigt, de bad tillsammans. Händerna var upplyfta tjugofyrasju. Bönen kom från hjärtat, som ett desperat rop, en vädjan till den levande Herren för allt och alla. För utan Anden avstannar allt! På Pingstdagen svarade Fadern, Jesus blåste på dem så himlen dånade och Anden föll över alla! Samme Ande som utgjöts i Jerusalem verkar ännu i Guds församling. Därför samlas vi varje gudstjänst kring samma löften för att idag ta emot samma livsförnyande nådeström genom den helige Ande!

Stefan Aro